Referat från diskussionskvällen om kommunikationen mellan forskarsamhället och vetenskapsjournalistiken

Faktafel, misstolkningar och missförstånd. Vilka blir konsekvenserna när kommunikationen inte riktigt fungerar mellan forskarvärlden och media? Det var ett ämne som lockade 37 personer att anmäla sig till diskussionskvällen den 15 oktober. Ett visst manfall blev det, men runt 25 blev i vi alla fall och diskussionen var livlig.

Vetenskapsrådet ställde generöst upp med lokal och kommunikationschefen Mikael Jonsson inledde med att kort berätta lite om några aktuella projekt. Till exempel har VR fått regeringens uppdrag att rekrytera internationella forskare från världens tio bästa universitet till Sverige. Ett annat regeringsuppdrag är att utarbeta riktlinjer för hur man ska arbeta med den öppna tillgången till forskningsinformation. I det sammanhanget har VR skapat ett forum på sin webb för att samla in synpunkter. I mars ska VR också presentera en rapport med samlade synpunkter på forskningens framtid i Sverige.

Maria Lindholm från föreningen Vetenskap och Allmänhet presenterade en alldeles ny rapport om medierapportering: Fusk och förtroende. Om mediers forskningsrapportering och förtroendet för forskning. Den innehåller två delar: Dels medierapportering kring forskningsfusk och hur det påverkar allmänhetens inställning och dels en översikt över hur rapporteringen kring forskning sett ut, främst på nyhetsplats, och allmänhetens inställning, mellan åren 2002 och 2013.

Hon redogjorde också för målsättningen för föreningens arbete, bland annat att öka samverkan mellan forskning och det omgivande samhället och att utgöra en ledande kunskapsnod i den samverkan.

Föreningen bildades 2002 och har sedan dess sammanställt mer än 60 rapporter som finns på hemsidan: www.v-a.se

Se Mikael Jonssons och Maria Lindholms presentationer: https://vimeo.com/110083692

Claes Tullin är forskningschef på forskningsinstitutet SP Energiteknik. Han tog klimathotet som utgångspunkt för en diskussion kring vad han kallar ”medias mekanism”.

Få saker är forskarvärlden så eniga om som att klimatet förändras på grund av människans påverkan, att det utgör ett allvarligt hot och att radikala åtgärder brådskar. Men denna sanning misslyckas media med att förmedla. En orsak är den medias mekanism som innebär en ständig strävan att ställa olika ståndpunkter mot varandra. I en fråga där överensstämmelsen är så stor blir det en snedvridning att försöka visa ”båda sidor”, hävdar Clas Tullin. Han efterlyste en samverkan mellan forskarvärlden och media i en strävan att gemensamt möta klimathotet, en ståndpunkt som väckte livlig diskussion.

Se Claes Tullins föredrag och de diskussioner som följde: https://vimeo.com/110083689

Alexandra Bogren är docent i sociologi och forskare på SoRad, Centrum för socialvetenskaplig alkohol och drogforskning. Hon tog avstamp i den biomedicinska forskning som haft en dominerande ställning inom drogforskningen på senare år och som därmed ofta speglas i media. Hon gjorde jämförelser mellan forskarvärlden, medievärlden och den så kallade vardagsvärlden. Ett centralt begrepp i den biomedicinska forskningen kring drogberoende är hjärnans belöningssystem. Men det har visat sig problematiskt att förmedla från forskarvärlden, via medievärlden, till den vardagsvärld där vanliga dagtidningsläsare befinner sig. Det har Alexandra Bogren kartlagt i ett tidigare forskningsprojekt. Nu arbetar hon med ett projekt som rör sig i forskarvärlden där hon bland annat undersöker forskares arbetsvillkor, hur de uppfattar medierapportering och hur det vill kommunicera sin forskning.

Diskussionen kom att handla mycket hur den typen av forskning ska kunna relateras till människors vardagsverklighet.

Se Alexandra Bogrens föredrag och de diskussioner som följde: https://vimeo.com/110083688

Emese Gerentsér är medicinjournalist på Medibas – medicinsk databas för svensk sjukvård, och ledamot i SMVJ:s styrelse. Med titeln ”Vem bär ansvaret för att det blir rätt” lyfte hon en diskussion om källkritik i ledet forskare, universitetens informationsavdelningar, TT och nyhetsmedier. Exemplet hon utgick ifrån är ett pressmeddelande från ett universitet som innehåller sju faktafel. TT gör en nyhet på pressmeddelandet, en nyhet som innehåller sex faktafel. TT-nyheten publiceras i ett 30-tal tidningar och deras nätupplagor, också SVT gör en artikel på TT-nyheten plus ett nyhetsinslag, och de sex faktafelen hänger kvar. Förutom sakfelen bygger antagandet som hela nyheten bygger på, på en enda studie på möss, vars resultat totalt motsäger forskning som återupprepats i åtskilliga studier på människor under flera årtionden.

Detta visar på att varken skribent eller redaktör för pressmeddelande, TT-nyhet, SVT-inslag eller någon av alla de media som reproducerat TT-nyheten, har förstått vad de har skrivit eller publicerat. De har också brutit mot etiska regler för press, radio och TV, då de inte varit kritiska mot nyhetskällor och kontrollerat sakuppgifter, de har inte gett en korrekt och allsidig nyhetsförmedling, och inte heller rättat felaktig sakuppgift när så blivit påkallat.

Under diskussionen som följde var nästintill alla eniga om att det var forskarens ansvar att det blev rätt: ”Man måste lita på att pressmeddelanden inte innehåller faktafel”. Inte många tyckte alltså att det i första hand är de journalister som skriver artiklar eller gör inslag utifrån pressmeddelandet som har ansvar för att se till att de sakuppgifterna de publicerar vidare är korrekta. Bara en vetenskapsreporter sa klart och tydligt att han aldrig skulle skriva om något som han inte förstod och var säker på var korrekt.

Se Emese Gerentsérs föredrag och de diskussioner som följde: https://vimeo.com/110083691